Thomas Di Leva spelas på Sportify. Lördagsprogrammet med kändisarna som tolkar varandras låtar har helt enkelt fått upp mina ögon för Di Leva igen, han är väldigt väldigt bra faktiskt, speciell på ett bra sätt liksom. En del låtar är faktiskt i närheten av magi.

 Katterna växer som bara den, och ändå är de fortfarande bara små. Tänk hur små de va när ja hämtade dem för ungefär sex veckor sen. Nu har de slutat kissa utanför lådan oxå, YEY! Ett mindre yey blir det ju till att någon av dem envisas med att bajsa precis utanför lådan ist. Ibland får man sitta som sällskapsdam när de ska bajsa, ja. Lite botskämda kanske... men bara lite.

 Det händer mycket i mitt liv nu, jätte mycket. och kanske är det därför som jag uppdaterar här så sällan. Man kan tycka att om det händer så mycket så borde jag ju ha massa att skriva om, och Ja, det har jag förmodligen oxå, men det är liksom för starkt, för mkt, för rörigt för att sätta ord på. Jag behöver bearbeta ihop det i mitt huvud innan jag försöker få ut det i skrivna ord. Men ha tålamod, kanske skärper jag till mig en dag och skriver lite mer, lite oftare. Än är inte undrens tid förbi! :D

 Idag fyller min mormor år, mamma berättade att hon är iväg med PRO! hihi. tycker att PRO är bra, hon har mycket med dem att göra. Det är bra! Heja!

 Satt och pratade gamla minnen innan, om månaderna som jag spenderade bakom de låsta dörrarna, eller framförallt om alla kränkningar och sår som De, Utbildade, Personalen faktiskt gett en. Det är svårt att vara utanför och förstå hur det faktiskt kan gå till, många saker har jag själv svårt att förstå, att det ens får gå till så. Saker som man borde anmält då, men hur skulle man orkat? Vem skulle trott på en? Det va inte jag som höll i nycklarna, det va inte jag som hade makten, det va inte jag som va så auktoritär så att jag kunde säga eller göra vad jag ville. Jag va där för att få hjälp, bli skyddad från mig själv. De, nej, långt i från alla, men fler än vad som borde vara tillåtet, utnytjade sin roll som Maktperson. Landstinget urtvättade kläder betydde visst att man förlorade sin rätt till att tycka och tänka, till att vara. Tystnadsplikt och respekt, ja helt enkelt medmänsklighet, borde vara prioriterat. Men tyvärr är det inte alla som har den prioriteringen.

 Detta är inte bara på låsta avdelningar, även öppenvården, behandlingscenter och allt va det kallas. De Maktmissbrukande finns överallt. Jag vet inte om de själva är medvetna om hur illa deras ord faktiskt gör, hur länge de sitter kvar och gnager i en? Jag vill inte tro att de vet det, jag vill inte tro att en människa kan njuta så utav att trampa på någon annan. MEN, jag tvivlar, jag tror att flera av dem verkligen vet. Men att det är deras sätt att sätta en på plats, visa vem det är som bestämmer. Jag tycker så illa om människor som Inte kräver respekt - alla människor är värda respekt - de människor som kräver Respekt som i Rädsla. Det finns fortfarade människor som jag går omvägar för att slippa möta. Vissa meningar borde inte ens ha blivit sagda, och alla kan säga saker i stunden som de inte menar, det har jag full förståelse för. Men när det är en vana, ett karaktäristiskt drag i ens personlighet. Beteende? Hur mycket ska man tolerera som människa, eller patient. För ni ska veta, i vissa mäniskors ögon förlorar man rättigheten till sin egen person, man upphör att vara människa, man blir endast en patient, en "sån där". Vad händer med den sk medmänskligheten?

 Ja, kanske är jag bitter. Och förvirrat rörig. Men om ni skulle vetat hela historien, om ni sett alla senarier, situationer, hört alla kränkningar både inom psykiatrin och somatrin, då kanske det vore mer förståerligt, mer sammanhängande. Nu blir till och med jag trott, men mest upprörd.

 Sätter punkt där. Det spelar ingen roll om ni förstår. Man behöver inte förstå allt.