I morgon är det självaste julafton, och nu har jag verkligen gått med den inre stressen över det så länge att jag är på bristningsgränsen, och varför? Vad är meningen med att stressa sönder sig? JULEN KOMMER ÄNDÅ! Och i övermorgon är julafton över, en dag, och all denna julångest. Det borde ändå vara lag på att de som inte vill fira jul ska inte behöva göra det. Vi har väl ändå en egen fri vilja? Men är det inte så att många säger "man får ställa upp för sina närmaste". Men ställer man verkligen upp? Gör man något bra, för någon, när man tvingar sig själv att göra ngt man inte vill? Med påklistrat leende och hela tiden rädslan över att det där värsta (fan som man redan liksom sett uppmålad på väggen) ska komma, ska hända, ska bli?! Jag kan förstå om man vill fira för barnens skull, det kan vara kul med tomtar och paket för dem. Men allt annat? och allt julande de håller på med i affärerna sen LÅNGT innan december ens börjat? Vilka vinner på det, i längden? De stressade föräldrarna, barnen som överöses med paket som de tillslut inte ens har tid att leka med, de rädda, de ensamma, de utstätta, de rika, de fattiga, de utan vänner, utan familj? Eller har det mest blivit en affärsvinning? Kraven man känner från andra, och framförallt från sig själv, är så tärande. Och jag hade inte tänkt fira i år. Jag har inte haft varken ork, tid eller råd att motivera mig, förbereda mig, fixa de saker jag velat fixa. Utan jag har blivit så fel, igen, jag åker hem till mamma och syskonen ett par timmar, jag har köpt saker som egentligen bara är till för att... Paket som är inslagna med blommigt papper då mitt julpapper va slut. Och jag känner det som en miss från min sida, det skulle blivit på ett annat sätt i år. Jag skulle hanterat denna högtid på ett annat sätt. Men nu blir det som det blir... EN ENDA DAG!!! och sen är det över.

 Snön vräker ner utanför fönstret. Det är en vit vinter vi fått, det blir en vit jul. Det är vackert när solen vågar sig fram, eller när kvällarna är klara och månen lyser upp hela staden. Det är mysigt att vara ute när kylan biter i kinderna. Kylan känns frisk.

 Drömmarna känns så långt borta, men de finns där. Jag vet att de inte är omöjliga att uppfylla, även om jag har en väldigt lång väg kvar innan jag når dem. Men jag ska dit. Jag ska fram. Ni ska få se!!!