Det är fredag igen, och här sitter jag och funderar på hur det vore om man hade ett "liv", nej då, inte meningen att låta bitter. Men vore det inte lite trevligt om man bara sådär impulsivt bestämmer sig för att gå ner på stan och ta en kall dricka och fördriva timmar på en uteservering, bara för att träffa folk, glo på dem, prata med dem, vara en av dem?

 Ja har krossat så många av mina barriärer nu, ännu är det massor kvar. Men jag är på väg! jag spränger dem en för en, hela tiden, varje dag. Ändå är det så mycket som håller mig fast, förmodligen mest rädslor. Vad är jag rädd för? Att inte bli accepterad? Jag vet inte, kanske är det svårt att tro att någon annan ska acceptera en när man inte själv gör det? Kanske är det vad jag borde fokusera på nu; SJÄLVACCEPTANS!?

 På söndag är det italiano-kalas i Gemla, det blir vildsvin på viltrestaurangen och det ser jag fram emot. Vildsvin är så förbaskat gott, och han som äger placet är en kanon kock! Det blir kanon! Verkade som att mina syskon inte skulle va hemma? Så vi blir bara fyra. Det blir trevligt. Och det ska bli extremvarmt i helgen. Jag undrar hur brun man kan bli egentligen? Jag har pressat som fasen denna sommaren (ja, jag erkänner!), jagar bort spår. Trots rastlöshet så vill ja sola mig fräsch och piggare. Jag fortsätter att sola, vi får väl se hur brun jag blir?

 Tänker mycket, väldigt mycket. På både gott och ont.

"jag kan flyga

jag är inte rädd"