- - - - - - - - - -

"jag har en favorit Ida, men berätta det inte för någon,

när jag blir frisk ska jag äta det - kardemummakaka"

 - - - - - - - - - -  

 Ja va inte beredd, minnet bara slog emot mig! Jag öppnade kakpaketen och i samma stund som jag kände kardemumma lukten fanns du där, din sköra röst klingade i mitt minne. "när jag blir frisk", men du hann aldrig bli så pass "frisk" att dina demoner kunde tillåta dig att äta det, de godaste du visste - kardemummakaka. Ibland inbillar jag mig att jag ser dig, jag ler när jag tänker på alla de knasigheter du sa. Tiden har gått fort, samtidigt som det gått en evighet! 4 år, och 5 månader, lite till. Och med tiden lär man sig leva med saknaden, i början gick det inte en minut utan att du va i mina tankar. Nu kan det gå någon dag, du finns hela tiden inom mig, men stundvis mycket tydligare än annars. Jag har försökt med så många saker, velat göra allt för att få dig tillbaka. Jag har i många år klandrat mig själv, varför förstod jag inte? Varför gjorde jag inte mer? Men De har sagt att jag inte kunde gjort mer, och jag vet ju att du redan hade bestämt dig. Men vad jag önskar att allt vore annorlunda. Och visst får man inte gråta nu? Av saknad efter så lång tid? Men jag gör det ibland ändå. Men idag, när kardemumma doften slogs emot mig log jag. En del av dig kommer Alltid att leva kvar inom mig, Alltid! <3

 Ja, jag har nog upslukats helt av hennes minne just nu. Och jag tror jag ska tillåta mig att sakna en liten stund. Hade ni känt henne hade ni förstått. Alla människor är unika, så även hon. Min lilla Kardemumma Gumma.

Hur kan självmord

ens behöva vara en

människas alternativ?