- - - - - - - - - -

"jag har en favorit Ida, men berätta det inte för någon,

när jag blir frisk ska jag äta det - kardemummakaka"

 - - - - - - - - - -  

 Ja va inte beredd, minnet bara slog emot mig! Jag öppnade kakpaketen och i samma stund som jag kände kardemumma lukten fanns du där, din sköra röst klingade i mitt minne. "när jag blir frisk", men du hann aldrig bli så pass "frisk" att dina demoner kunde tillåta dig att äta det, de godaste du visste - kardemummakaka. Ibland inbillar jag mig att jag ser dig, jag ler när jag tänker på alla de knasigheter du sa. Tiden har gått fort, samtidigt som det gått en evighet! 4 år, och 5 månader, lite till. Och med tiden lär man sig leva med saknaden, i början gick det inte en minut utan att du va i mina tankar. Nu kan det gå någon dag, du finns hela tiden inom mig, men stundvis mycket tydligare än annars. Jag har försökt med så många saker, velat göra allt för att få dig tillbaka. Jag har i många år klandrat mig själv, varför förstod jag inte? Varför gjorde jag inte mer? Men De har sagt att jag inte kunde gjort mer, och jag vet ju att du redan hade bestämt dig. Men vad jag önskar att allt vore annorlunda. Och visst får man inte gråta nu? Av saknad efter så lång tid? Men jag gör det ibland ändå. Men idag, när kardemumma doften slogs emot mig log jag. En del av dig kommer Alltid att leva kvar inom mig, Alltid! <3

 Ja, jag har nog upslukats helt av hennes minne just nu. Och jag tror jag ska tillåta mig att sakna en liten stund. Hade ni känt henne hade ni förstått. Alla människor är unika, så även hon. Min lilla Kardemumma Gumma.

Hur kan självmord

ens behöva vara en

människas alternativ?

 

Marie

22 juli 2010 16:00

Jag har inget bra att skriva, och just nu är ju jag i "det-går-inte-en-minut-utan-tankarna"-fasen... Men som du säger, du kunde inte gjort något mer än det du gjorde. Du fanns där, och jag är säker på att hon visste om och kände det!
Ändå ÖNSKAR man att man skulle kunnat rädda personen ifråga... Att allt skulle varit annorlunda. Att man kunde vrida tillbaka klockan och rätta till felen som man ser så klart i efterhand.

Du är så underbar, min vän.
All kärlek och stora kramar.

 

ellen

21 januari 2011 00:07

jag antar att vi tänker på samma person. jag minns det också som igår. du beskriver så bra. jag hör fortfarande hennes klingande skratt ibland. jag tycker mig fortfarande se henne i folkmängder, är ofta berädd att springa fram till henne, men kommer sen på.. just det ja :(

jag skrev en låt till henne precis efteråt. inte många som hört den men du kan få höra den om du vill?

ta hand om dig
kram ellen

http://iisolah.blogg.se

Ida

22 januari 2011 11:02

Ja Ellen, vi tänker nog på samma person, vars minne går som rysningar genom ryggraden. Oftast av välbehag för att jag minns allt det vackra, men så kommer den där smärtan av saknad, du vet. Men Ellen, hon finns alltid kvar hos oss, och vi har själva makten att bestämma hur vi vill minnas henne.
Kanske är det hon so vandrar där bland människorna, en ängel med konturer som bara vi kan se? Vem vet.. Men inuti är hon i allra högsta grad livs levande!

Har du så du kan skicka så lyssnar ja hemskt gärna på den låten!

Va rädd om dig!!
Kramar

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Livet är Grymt sa grisen.....

"kom och sätt dig här och visa nått så jag blir glad, sudda bort de sista spåren av en jobbig dag..." Med musik kan man förmedla mycket, och många gånger kommer jag på mig själv med att tänka tanken att - denns textraden är klockren, varför är...

Trötta omtummlande dagar Under ytan Framtiden oviss Fragment från dåtiden Alla dessa känSlor Tar tid att finna Identiteten, mitt jag, mitt allt Drömmar att förverkliga EnergikrävAnde, enviShet Rivande rädsla med mål att övdrvinna! ...

....ett livstecken, lite blandad kompott ur en vardag.