Yeey, sitter laddad för fest! Syster yster fyller, som jag säkert sagt tidigare, 20 år på måndag och idag går kalajset av stapeln. SPännande!! Det känns nästan lite som när man skulle gå på födelsedags disco när man gick på mellanstadiet. Lite det pirret i magen :) Jag är dödstrött men ska nog orka med lite fest ändå, det blir ju vad man gör det till!! Ellen ska få en fin fest. Det är vktigt!!

 Ja, mer än så mkt uppdatering blir det inte idag, ska fixa och dona med det sista innan ja ska iväg. Ikväll vänner slår vi klackarna i taket. (eller ja, klackarna? har inga det på mina tygskor, men ändå :P)

 Have a nice evening!

 Devember har traskar in i våran vardag, många har tänt ljus och fått upp stakarna och stjärnorna i fönstrena. Ska erkänna att här är det då inte det minsta pyntat, men det beror mest på lathet. Jag har faktiskt en stjärna och en ljusstake, men frågan är var, och var kan ju vara på så många ställen, förmodligen nere i förrådet och ja, jag är på tok för lat för att gå ner dit och leta. Men ja får kanske ta tag i det. Ljusstaken vill ja inte ha, men stjärnan är fin. Well well, har 24 dagar på mig innan julafton, sen ska ju all skit ner igen. :)

 Det är många tankar som snurrar i mitt huvud ikväll, jag va på psyk idag och fick egentligen bara bekräftat vad som redan visstes, och vi va överens om allt och det va bara bra så. Men så kommer ju ändå tankarna och känslorna ifatt. Ännu en gång får man ju - det redan konstaterade - svart på vitt, men till vilken skillnad för framtiden?

 Framtiden som hela tiden står och smyger bakom varje husknut, men som jag ändå aldrig lyckas fånga ordentligt. Fastän jag tycker att jag är modig och tar kraft för att våga titta bakom alla hörn. Det är någonting som fortfarande hänger mig i hasorna, men jag vet inte riktigt vad och framförallt inte HUR jag ska ta itu med det. Men, vi jobbar på bred front med detta och hoppas ju komma till klarhet och frihet från de spöken som vandaliserar i mitt inre. Och prognosen är god, för en framtid ska jag gietvis ha!

 Jag har funderat mycket över det där med en familj. Och hela tiden poppar det upp nya anledningar till funderingar. Vad är en familj? Vilka stöttespelare är det som håller ihop en familj? Vem kan man lita på? Det där med att blod är tjockare än vatten, hur mycket kliche ligger det i det? I hela mitt liv har jag varje dag vetat att jag har en stark kraft till att fortsätta andas. Jag har mina tre småsyskon, Ola, Ellen och Erika. De dagar då min kropp totalt vägrat att vara med så har värmen och kärleken till dessa tre "dragit" upp mig på benen och hållt mig vid liv. De växer, de flyttar och vi har inte alls samma kontakt som vi tidigare haft, som alla relationer så pendlar det även för oss, ibland ses vi ofta ibland mer sällan. VI kanske inte hörs på veckor, men JAG vet vart jag står och JAG vet att JAG ÄLSKAR DEM, mer än vad ord kan beskriva. Och än idag är de min främsta morot för att fortsätta kampen, kampen om makten över mitt eget liv, tillgången till mina känslor och kontrollen över hur jag ska hantera mina tankar. De kommer alltid att vara det, ALLT!

 Men, det finns mer människor i en familj. Men de relationerna är så mycket svårare att sätta fingret på. Till många av det finns det kärlek, åh så mycket kärlek. Men en okunskap och en rädsla för att hantera det. Samtidigt finns det personer som man delar gener med, blodsband som borde betyda något. Men där finns ingenting, eller allting? Mycket tomhet och förvirring. Många dagar, månader, år, LIV rentutav som jag missat, som de missat, som VI missat. Och det handlar om att vara på rätt punkt i livet för att orka och att kunna ta igen, eller försöka ta igen, bygga upp något som aldrig egentligen har funnits. Jag är rädd att jag inte är där ännu, och kanske aldrig kommer dit fullt ut. Frågan är, spelar det någon roll? Kan jag inte låta tiden visa vad som sker?

 Vi har historier, allihopa, vissa delar vi och andra delar vi inte, vissa delar vi mer med än andra, och så är det ju. Med alla relationer. Överallt. Hur nära på livet kan man komma någon utan att få veta de hemliga historierna, de som inte sätts namn på så att någon annan än man själv hör, de som ändå har varit och fortfarande på många sätt är delar av ens vardag, personlighet, liv?

 Eller är det helt enkelt så, att en familj betyder trygghet. Där jag är trygg, där har jag min familj? I vilket fall som så är jag tydligen totalt lost och utanför de ramar som realtioner kräver. Dessutom är jag tydligen ganska blödig och känslosam, eller kanske mest förvirrad, ikväll. Så vad jag skriver borde tas med en stor nypa salt, men samtidigt, någonting startar ju de här känslokaskaderna. Någonting finns det ju där... Nåja, nog med svammel för ikväll...

 Förösker ladda mentalt inför syster ysters 20 års fest på lördag. Varit på systemet idag och laddat upp ett LITET lager, som sen tidigare är känt så tål jag ej så mycket, så jag är inte dyr i drift. Har även lite annat i göringen, men nu ligger ganska mycket fokus på va fasen man ska ta på sig. Ellen fyller 20 och då krävs det lite mer klass än urtvättade mjukiskläder i storlek för stor. Någon måtta får det va! Men vi får se, det är inte lördag än och jag hinner ändra mig miljontals gånger innan dess!! Men gosh, syster ska ha en riktigt bra fest! Fan ta den som sabbar!

 Nu är det läggdags för den utmattade själ som sitter och knappar på tangenterna, det har varit en lång dag och i morgon väntar ännu en. Så jag hoppas på en utflykt med John Blund och en morgondag med nya krafter!

Bakgrundsljud; Pink - Family potrait (kan inte stava men ni fattar kanske ändå?)