Det nya året har börjat, om den första veckan ska sammanfattas med ett par ord blir det nog; Känslostormar, framsteg, bakslag, styrka, tvivel, hopp, ord och kärlek. Det är så mycket som händer hela tiden och jag kan inte ens försöka att återberätta det. SÅ det blir inte mer uttömmande än såhär.

 Jag har kommit igång med pluggandet lite smått igen efter att ha fått skjuta på Biologin en månad, men nu är tanken att jag ska klara av den här i Januari, samt börja läsa Naturkunskap. Behöver poängen för att kunna söka vidare senare någon gång i livet. Motivationen och fokusen är det väl lite sådär med, koncentrationen pendlar extremt, men ibland måste man bestämma sig för att verkligen ge det en chans. Annars kan man inte avfärda det som något man inte klarar av. Så mina vänner, jag är fortfarande en pluggande människa. Letar efter en träningsform som passar mig oxå, behöver komma igång med lite träning. Gymmet är inget jag tycker är så kul, egentligen. Helst hade jag velat spela fotboll, även om jag tappat mkt av det som jag en gång hade i mig, det jag kunde, så är fotbollen fortfarande det som står mig närmst om hjärtat. Men det är svårt att hitta ett lag där man kan passa in, där man kan spela för att det är kul och inte anses vara dum i huvudet för att man inte tar allt på liv och död. Jag letar vidare, kanske hittar jag något som passar mig till slut :)

 Lyssnar en del på Håkan Hellström nu för tiden, försöker lyssna in mig på hans nya skiva, fick tips om den. Speciellt låten "Du är snart där", som ska funka som en motpool till en helt annan låt som brukar kunna förklara min vardag; "Det blir alltid värre framåt natten...". Jag försöker vända på tankar och levendet, då kan småsaker som en låttext kanske göra skillnad. Ord har ju trots allt alltid fasinerat (hur fasen stavas det?) mig.

 Det har kommit upp så mycket gammalt i skallen på mig nu, mitt i allt kämpande för att leva här och nu, kunna drömma om framtiden men inte vara där ännu liksom, så kommer minnen och knackar på. Eller nej, BONKAR på! Jag vill inte släppa in dem, men de går inte att mota bort. Jag antar att det är som med livet i sig, en bergochdal-bana, så jag försöker hålla fast mig i säkerhetsbältet och bara åka med. Vad mer kan jag göra? Andas in, andas ut. Det är väl det som kallas liv!?

 Jag är trots allt lyckligt lottad, med vänner och familj som betyder hur mycket som helst för mig! Utan dem vore jag så fattig!

Varm oboy med grädde på askelyckan,

en klar favorit med det bästa sällskapet!