Tiden går så fort, och samtidigt så långsamt. I natt är det på dagen 3½år sedan, ibland känns det som evigheter sen ibland känns det som igår. Jag försöker att plocka fram de fina minnerna med dig. Alla skratt, de vackra smsen, dina underbara ögon och ditt fantastiska leende. Alla kort-partier (som ja oftast förlorade), kvällen på bion, natten vid mitt köksbord, snön vännen, dina stövlar, de rosa tröjorna din pappa så fint fick gå och byta ut mot gröna - du vägrade ha rosa, besöken på avdelningen hos dig, rum 8, korsordstidningarna, tårarna, drömmarna, vänskapen, kärleken, Dig! Men det är ofrånkommerligt, det mörka. Usch, det gör så ont att veta att det skulle sluta så. jag önskar att jag kunnat lägga armarna hårt om dig och hålla dig kvar i livet. Frågar mig hela tiden VARFÖR!? Men, helt ovetande är jag inte. Skuldkänslorna gnager fortfarande. Vad kunde jag gjort annorlunda? Jag vet att du finns kvar hos mig, överallt och ingenstans, precis när jag behöver dig så finns du där. Samtidigt som du öppnade en dör till en annan värld så har du många gånger hållt mig kvar här. Kanske är det dina vingar som bländat mig i dörröppningen?

 Det är tungt utan dig, men jag har dig här, i mitt hjärta har du en egen plats. Jag saknar dig så fruktasvärt mkt! Önskar ja kunde vrida tiden tillbaka, vi skulle ju ha picknick i det gröna. Bara du och jag. När sommaren kom kändes picknick utan dig inte alls lockande. Picknick själv va inte det vi (jag?) pratade om. Du har lämnat ett stort tomrum.

 E, jag kommer aldrig aldrig någonsin att glömma dig. Vi ses igen, när den tiden är mogen. TIlls dess hoppas jag att du fortsätter finnas här hos mig..

 Vad jag svamlar, saknad och smärta kan få en att tappa fattningen.

Trycker undan tårarna och bestämmer mig för att försöka komma i säng ist.

God natt E, min vackra ängel!