Ibland kan jag riktigt känna att det bränner i mig, hur mycket ord och meningar som liksom bubblar i mig, men som jag aldrig får ur mig. Mina händer, mina fingrar, kan inte forma det. Kan inte få det på pränt. Och det är inget av värde kanske, bara en känsla av att VILJA, vilja vara kreativ, vilja skapa. I ord, i bilder, i handlingar. Använda mig av egentligen ingenting för att skapa någonting eller ingenting av de vackra som jag vill känna av livet. Så rörigt och så svårt, men så enkelt och så självklart på samma gång. Men då kreativiteten fortfarande skumpar runt inuti mig, kanske fortfarande är under någon form av konstruktiion, så går det inte förklara mer än som en röra. En brinnande känsla av vilja, en vilja jag inte riktigt kan identifiera ännu. Men när tiden är mogen kommer viljan förhoppningsvis blomma ut, och min kreativa bubbel-känsla kanske får komma till tals med vad det nu är den vill förmedla till mig, genom mig.

 Jag snurrar runt i en längtan efter att förverkliga mina drömmar (eller Min Dröm), och under tiden lever jag lite av att se på hur andra gör. Försöker lära mig och göra om till något som passar mig, hitta en väg som för mig mot mitt mål, på mitt sätt. På så många sätt är det så spännande med framtiden, just det där att faktiskt inte veta vad som kommer hända här näst, är både fruktansvärt skrämmande och hisnande spännande. Och jag är ändå tacksam att jag vaknar varje morgon, för att få uppleva just Denna Dagen! Även om jag långt i från varje morgon hoppar ur sängen med ett leende på läpparna - hur som haver så kommer ju morgonen ALLTID för tidigt på dagen :P

 Gårdagen spenderade jag först ute i solen - bättrade på min redan mindre snygga bonnabränna - och sedan avancerade jag till "påskfirande" med mat, bus, gotte, vän med familj, skratt, gunga, sandlåda, kramar och en växande bäbis-mage! Det är spännande att få vara en liten del av barnens liv, att finnas där och att få uppleva hur de växer, hur de utvecklas. Lilla Fröken har lärt sig säga Ida och går och ropar efter mig, och jag kommer gärna. Inser att mitt inte alltid lika hållbara tålamod är helt oändligt när det gäller barn. De ger så mycket, de Är så mycket, och jag lägtar till det en dag kanske kan bli min tur, då det kanske kan vara jag som föder ett liv till världen. Det finns tid för Mirakel....

 Vädret är för övrigt underbart, och idag har jag ätit glass med någon dumlesås. Måste säga att flurry är helt klart bättre, men det gick ner detta oxå. Tröttheten kryper sig på och utmanar den inneboende rastlösheten. Men kan man annat än le när naturen åter slår ut, blir grön och lever? Jag Lever!