Ibland slås man av den där känslan av maktlöshet, av att liksom kasta sig ut efter någon för att grabba tag och mötas av motvilja, bli bortputtad. Undanskuffad och nonchalerad. Jag tror mig inte veta bäst, men jag tror mig vara övertygad om att det finns något annat än det jag möts av. Och jag tänker inte ge upp, en del kamper måste bara tas, för min skull men denna gången kanske främst för de jag älskar!

 Har även idag fått höra (igen) hur jäkla dåligt vården (inte alla, nej verkligen inte alla och inte överallt!) hanterar och bemöter människor med psykiska problem, och deras anhöriga som står helt handfallna för det som händer. I detta fallet va det en läkare inom den somatiska vården som anklagat en mamma för hennes dotters mående och beteende - skällt ut henne efter noter! Mamman hade kommit till akuten och fick för första gången "se" dotterns beteende, vilken smärta. Stiga in i akutens nästan obehagliga atmosfär, se sin dotter i ett ganska mörkt tillstånd. Till råga på detta bli utskälld av ansvarig läkare. Dottern va myndig, hade flyttat hemifrån och hade sedan länge kämpat hårt för att stänga världen ute, stänga mamman och familjen ute. Detta va första gången hon tillåtit sjukvården att kontakta någon anhörig och bemötandet hade tyvärr väldigt stor betydelse för framtiden, då mamman fick sår inuti som hela tiden skaver, sår av skuld och skam som hon inte va förtjänt av, och dottern vars redan fruktansvärda upplevelser från vården tappade ännu mer tillit till de människor som säger sig kunna hjälpa. Ja det är så man blir mörkrädd, varesig man jobbar inom psykiatrin, somatiken, eller ja, all form av arbete då man kommer i kontakt med människor borde man ha tillgång till åtminstonde LITE förmåga att kunna bemöta utan att kränka! Men tyvärr, överallt kan man stöta på dessa, givetvis finns det - som tur är - även de som är väldigt proffsiga och bra i hanterande och bemötande av andra människor. Men tyvärr är antalet, vars kommentarer och agerande snarare tryker ner människor, alldeles för stor. Jag undrar; tappar man sitt eget värde när man hamnar i den beroendeposition som man faktiskt är i när man söker sig till vården? Jag känner lite att det ibland handlar om att sparka på den som redan ligger ner. För kan man inte SE det som gör ont, då tar man upp tid. Kan man inte läsa i en bok precis hur man ska behandla just den här patienten, då är denne inte värd att ens lägga tid på. Så många människor som förlorat sitt hopp, sin tro på sveriges vård, så mycket en enda mening kan göra, förstöra! Vård, vad är det? Vad betyder det för oss alla, för var och en? Ibland känns det som ett maktspel, ibland som att spela roulette. Söker du vård vid en tidpunkt kan du få hur bra stöd och bemötande som helst, bara en halvtimme senare så kanske du hade fått träffa personal med en helt annan anda, en helt annan attityd. Och hur ska man veta innan? Om man bryter benet, om man får svininfluensan eller kanske själen värker. Vart kan man vända sig egentligen, när rädslan för förnedring och kränkningar hela tiden finns. Jag begär inga läkare, sköterskor, vårdare etc med svar på alla problem, men jag kräver faktiskt att varje människa ska bli behandlad med den värdighet och den respekt man faktiskt är värd!

 Jag kan bara tala för mig själv, och idag är jag kanske lite extra taggad. Men jag står för det jag skriver, jag står för det jag tycker. Jag menar inte att dra alla över en och samma kam, för nog har jag träffat människor inom vården som verkligen visat mig den respekt jag har som människa, som den jag är. De finns de oxå. Och de ska ha ros för deras arbete och deras engagemang, deras mänsklighet! Deras tillgång till bemötande. Både av patienter och anhöriga. Kanske kan människan någongång bli så pass utvecklad att man kan lära sig av varandra?!

 Idag har bitterheten kanske slagit sig fast lite inuti. Men jag vägrar att acceptera att människor blir behandlade som råttor eller som maskiner. Det finns inga instruktionsböcker för hur man behandlar, bemöter andra människor - jag skulle snarare villa kalla det sunt förnuft! Och det är det många som saknar!