Ibland känns det svårt att förstå hur tid   en fortfarande kan fortsätta ticka på, att ditt hjärta slutade slå men mitt fortfarande pulserar för fullt. Det går inte en dag utan att jag tänker på dig, Minns dig. Jag väljer att försöka folusera på alla våra vackra minnen, alla skratt och ord, alla sms och varma kramar. Dina stora blå ögon som tittade fram under din blonda lugg. Minnen om alla tårar vi torkat, alla långa oräknerliga timmarna vi tillbringat tillsammans i huset där tiden så många gånger tycktes stå stilla. Men det är svårt att inte minnas den sista dagen, den 16 Februari 2006. Kramarna va få den dagen vännen, antar att du redan bestämt dig. Jag fick inte veta det du redan planerat. Just denna dagen va du inte där när jag skulle gå hem, så jag fick inte säga Hej då. Vid ca 23.30 skrev jag i min dagbok att "är något konstigt i luften ikväll", ganska exakt samma tid, bara ett par kilometer i från mig hittades din livlösa kropp. Och på morgonen efter fick jag beskedet. DU hade tagit dina sista andetag den natten, hjärtat fick sin vila och du gav din själ den ro som du så länge velat ha. Efter midnatt dödsförklarades du. Jag vänjer mig aldrig vid tanken, du finns inte längre bara ett sms bort. Nu bär jag dig med mig hela tiden, du har ett eget litet rum i mitt hjärta, och på dörren hänger det en skyllt "knock knock knocking on heavens door".

Tomheten är stor. Saknaden är enorm!