Tankarna är väldigt spridda idag vill jag lova, de spretar åt alla håll och kanter. Det som va så självklart igår könns inte alls lika självklart idag. Det som kändes som den bästa lösningen i förrgår liksom smulades sönder under gårdagen. Det är märkligt det där med humör och sinnesstämmning pendlar, som en berg och dal bana, men det är kanske de som är tjusningen med livet. Om allt gick som på räls skulle vi (jag) nog klaga över det oxå. Eller kanske är det bara typiskt mig att aldrig bli nöjd? Typiskt Ida-syndrom, eller typiskt för människor i allmänhet?

du sträckte ut handen

sa att du ville hjälpa mig

för det är så man ska göra

när någon är ledsen

jag kröp ihop

byggde upp en extra mur

för jag klarar mig själv

jag är (o)dödlig

fastän min sarjade själ

min trasiga kropp

och mina sönderklösta känslor skriker

efter din hand i min

har rädslan byggt bo inuti

och jag vågar inte lita på

att du inte släpper taget

och lämnar mig

Ensamhet är svårt

men lättare att hantera

om den är "självvald"

Förlåt