Sitter ihopkrupen på stolen, nyduschad efter ännu ett träningspass på gymmet. Börjar få lite rutin på det nu, försöker göra det till en del av vardagen eller så. Lite träning behöver jag, både min kropp och själ. Det för ju med sig så hemskt mycket positivt. Jag längtar tills ja vågar mig ut i bassängen oxå, skulle kännas underbart att kunna (våga) simma igen. Jag är inte där ännu, men jag jobbar på det. Acceptansen är dock ganska svår att balansera, lära sig.

 Träffade Mias dotter en snabbis innan träningen, hon är så gravid och så vacker. Och jag blir helt salig! Längtan efter att själv bli mamma är ju så extrem, så stark, så oerhörd. Samtidigt som det är, och alltid har varit, min allra högsta önskan, min största dröm, så känns det så omöjligt, så orealistiskt, så fruktansvärt långt bort. För varje dag som går så känns det som att jag kommer längre och lämgre bort från att förverkliga den drömmen. det svider en del i hjärtat. Men så länge det finns liv finns det hopp säger man ju, ännu är det inte försent.