Ibland faller tårarna, bara sådär hejdlöst, utan att man kan förklara varför. Och efteråt blir man sådär matt, så att man bara skulle vilja sova i tusen år. Och ibland är det helt okej att det blir så. För jag har hört att man måste kunna visa sina känslor, både de som är glada, ledsna, arga, besvikna, you name it. Det är bara det att det känns frustrerande (ännu en känlsa....) när man inte vet varför. Men så är det, och så kommer det alltid att vara - allt kan inte förklaras med ord. En del saker får man bara låta vara som de är, acceptera.

 Jag lyssnar på Winnerbäck fastän ja kanske borde ladda med The Ark inför kvällen. Men det va så länge sen ja lyssnade på Winnerbäck så måste lyssna, bara lite, döva abstinensen efter honom lite. hihi. magi!

 Läste i tidningen i går, att Peter LeMarc är sjuk (by the way liksom). Va de cancer eller va var det? Han ställde in konserter och jag tycker det är synd. Han är oxå en man vars röst, vars texter berör mig oerhört. *håller tummarna för bätting för honom*

 Jag vill gärna visa att jag uppskattar, jag vill visa tacksamheten och kärleken. Men känslor är svårt, svårt att balansera. Antingen blir det för lite, eller för mycket. Trots att jag är en svensk som borde veta vad Lagom är, så har jag ingen aning. Varför har vi uppfunnit ett mått som ingen egentligen vet va det är? ELler vet någon? Hur lär man sig det isf?

 Snart börjar skolan, vet inte exakt datum, men 2 veckor ungefär. Har lite smått panik över att jag inte har koll på Biologin, har inte pratat med läraren, vet inte vad för bok jag ska köpa, vet ingenting. Psykologin känns lite säkrare. DÄr har ja träffat läraren, lagt upp en studieplan, fixat bok och vet ungefär vad det är jag ska lära mig. Well well, det lär väl visa sig.

jag drömmer om en älva,

en liten liten Alva!