Egentligen vet jag inte lämgre vad det handlar om, alla orden som jag svalt istället för att skriva. Jag har tappat deras innebäörd och borde acceptera det, DE gjorde ingen nytta, jag VAR/ÄR ingen skrivare. Det var en imitation av någon jag såg upp till, någon jag ville likna, någon jag kanske hellre ville vara? Men det stör mig, jag ville vara den som kunde skriva, som hade alla vackra ord inom mig, och att jag på något sätt kunde förändra, om så bara mig själv, med att pränta ner dem på ett papper. Jag vet att jag har någonting, en gen någonstans inuti mig, där allt ska finnas, eller ja, iaf ett anlag. Vi har det alla syskonen. Mina syskon är så kreativa på alla tänkbara sätt. Mina syskon är underbara på alla tänkbara sätt! (fast ja kommer nog aldrig ge upp skrivandet, kanske blir det någonting en dag ändå?)

 NU, först NU, så lång tid efter har jag raderat telefonnummret ur mobilen. Radera ur minnet är svårare, och dumma kommentarer och tankar om att "kanske" dyker upp lite här och var. Jag är väl medveten om att Kanske egentligen är ett ALDRIG och skriker GLÖM DET till mig. Men ändå tänker jag ibland, att kanske att... ibland är ja hopplös. Galet!

 Men jag börjar kanske lossna nu, tänker att kanske finns det andra telefonnummer att spara, någon annan där "kanske" betyder en möjlighet, en framtid, en dröm som KANSKE går i uppfyllelse? Att försöka tänka annorlunda är kanske (kanske verkar vara the word of today!!) en början?

 Ja vet inte vad ja svamlar om idag, ska nog lägga huvudet på kudden en stund.

Ola ♥

Ellen ♥

Erika ♥