Nu har jag tänkt (notera att jag skryter!), som vanligt har det inte lett till något speciellt konstruktivt, det snurrar mest runt. MEN jag har helt plötsligt upptäckt hur verkligt det börjar bli nu, i FEM år har jag varit i startgroparna att börja komvux, tre gånger har jag sökt, tre gånger har jag blivit antagen, två gånger har jag ballat ur. Är det som de säger - tredje gången gillt? Denna gången har jag inte ballat ur utan verkligen gått in för att ge det en chans. Jag har haft möte med först psykologi läraren och sen biologi läraren och fått möjligheten till en helt individuell studieplan. Under hösten ska jag alltså läsa två 50 poängs kurser (gymnasiepoäng), det blir 4 prov, en laboration och ett fördjupningsarbete inom psykologin (tips på ämne?) som ska redovisas muntligt enbart för läraren. Resten ska jag göra hemifrån, och GOSH vad jag oroar mig för att inte disiplinen och koncentrationen för det ska hålla! Men, jag tror ändå att jag har bättre förutsättninar att klara det hemifrån, än i ett klassrum. Jag har skaffat kursliteraturen (biologibok på väg) och fått instuderingsuppgifter samt betygskriterier och dylikt. Nu ligger allt på Mig och Mitt presterande (hur fasen stavas det? Kanske borde ja läsa ordkunskap ist?). Verkligheten slår mig hårt i magen och jag tvivlar så på mig själv och min ork. MEN jag har gett mig in i detta för att fullfölja det, jag har inget att förlora på att försöka!

 Skriver med syster och hennes kompis på facebook, de är på väg mot en trevlig utekväll. Någon nära mig funderar på att köpa hus. Människor skaffa familj, bygger upp "nya" liv - tillsammans. Känner mig så tråkig, och aningens bitter.

 Jag sitter ihopkrypen på trästolen framför datan, mina närmaste planer är soffan och något-skit-som-jag-inte-vet-vad-ännu på tvn, samt pärlor (som ja för övrigt råkade riva ut över HELA golvet innan :S ) och trådar somm sällskap. I telefonen har jag nummer till ett fåtal, men väldigt kära människor. I kylskåpet har jag lite dricka som mor min köpte till mig i tyskland (som egentligen skulle använts på Karl-Oskar....). Vädret är alldeles lagom för en promenad. Jag HAR möjligheter till något annat, men orken tryter. Jag ser på mig själv och tycker; detta är tragiskt! Men, jag gör inget åt det. Varför gör jag inget åt det? jag blir så FRUSTRERAD på mig själv, för allt tar sån tid. Jag VET att jag sakta håller på att kämpa mig igenom en förändring, en ganska drastisk förändring som egentligen handlar om hela min tillvaro - hela mitt liv. Jag VET att det jag gör är ett jobb som kommer synas, märkas, kännas lite mer på sikt - det ska vara Långvarigt. Det ska vara för evigt. Jag VET att det finns ett flertal anledningar till varför jag inte gör något åt "det" ikväll, varför jag kommer spendera kvällen i soffan och förhoppningsvis somna tidigt. Men som jag nämnt ett flertal gånger i tidigare inlägg - det handlar om acceptans. Acceptera att allt tar tid, tar kraft, tar emot! Rom byggdes inte på en dag (som de säger) och fastän mitt jäkla kämpande tycks hållt på för evigt och inte känns framgångsrikt alls, så måste jag acceptera att DET tar tid, jag MÅSTE ge mig själv den tiden, ge mig själv chansen att bygga upp "det där" som jag någonstans alltid saknat, alltid velat ha. Och stegvis ta små steg, små mål, för att kunna komma någonstans. Det handlar om acceptans, det handlar om att bli stark genom att våga vara "svag".

 Och kanske jag bara gnäller för att ha något att skriva om, kanske jag är en martyr som söker efter bekräftelse och "tyck synd om mig". Kanske är allt bara en mardröm och jag ska snart till att vakna, eller kanske är det just såhär det är? Alla människor har olika "hinder" i livet som de måste ta sig igenom, förbi eller lära sig leva med. Och det finns säkert lika många sätt det yttrar sig på som det finns människor. Och jag är INTE mer utsatt än någon annan. Det här har bara blivit min vardag, min verklighet, mitt liv. Av val, vägar, känslor och handlingar som jag själv gjort, sådant som format mig till den jag är. Jag styrde tidigt in på ett spår som inte alls va "bra", som inneburit väldigt mycket smärta för mig och för de som stått mig nära - de som jag alltid älskat så innerligt! De som Alltid hållt mig vid liv, mot mina odds (om man nu kan kalla det så? Men nu är det jag som tänker och då tänker jag så, så då får det gå att kalla det så).

Min familj är min livlina, det vackraste i världen - jag älskar er så!

 De säger att det som inte dödar det härdar, och som jag har härdats(?). (och som De har, mot sin vilja - för mina eveinnerligt idiotiska val - fått härdas!)

 Kanske är det så att man förändras med tiden, det som är idag behöver inte vara imån, eller igår, eller nästa vecka. Utan det som är idag, är det som är just nu, just här och just nu! Det handlar inte om att "klara av" att leva ett helt liv på ett speciellt sätt, utan det kanske faktiskt handlar om att ta en liten stund i taget, kanske bara en timme, minut, sekund om så krävs. Varför? Jo, för att bara vara. För att ge sig själv en möjlighet att leva. Att inte glömma bort att andas, att vara tillfreds med sig själv. Att SE varje liten detalj av livet och kunna njuta av just det där, det lilla, de små guldkornen i vardagen.

 Nej, helt ärligt - Jag Vet Inte! Jag har ingen som helst aning om vad det handlar om. Varför saker är som det är, varför en del saker är si och andra så. Jag Vet Inte helt enkelt. Vet någon? Behöver man veta? (kan jag bli mer förvirrad och invecklad?)

 Vad jag vet är att vissa dagar, timmar, minuter är tuffare än andra. Jag vet att alla människor har berg att bestiga, och att jag är på väg UPP! Jag vet att hur gärna man än bara vill lägga sig ner och skita i allt, så är det inget alternativ. Nog för att alla behöver stanna upp, vila, och kanske ta något steg tillbaka för att få perspektiv och bättre överblick över det man har framför sig, men att ge upp - nej, det kan aldrig få vara ett alternativ. För så vitt jag vet så finns det inga berg utan slut, Alla berg har en topp, ett mål. Och det må vara långt, och svårt att se för moln, dimma, regn och snö. Men det finns en "höjdpunkt" på varje berg, även på mount everest! Jag VET att jag har livlinor att greppa fast i när jag känner mig ostabil, när jag behöver hållas still och VILA. Och jag VET att det är ett kanske livslångt inlärningsarbete, men jag försöker och jag lär mig hela tiden, att våga sträcka ut handen och lita på att livlinorna håller. Framförallt, att våga lita på sin (MIN) egen kapacitet!

 Återigen, för Min del handlar det nog Väldigt mycket om att just acceptera och tro på mig själv. Och det är inte annat än att jag ler när det slår mig vad det är jag sitter och skriver. Som ett utdrag ut min hjärna, ett brev till mig själv, ord som kanske inte borde skrivas utan bara finnas inuti - ett inlägg som blottar och gör mig sårbar. Faktumet att vem som helst (med en liten trygghet i att det är så få som faktiskt läser min blogg) kan läsa minavimsiga och förvirrade tankar känns väldigt osäkert, farligt liksom *paranoid*.

 Men jag skriver för min egen skull, och ingen annan behöver eller kommer tvingas att läsa. Och jag kan egentligen bara konstatera, att hur sårbar och oskyddad jag än känner mig just nu, i denna stund då jag publicerar detta. Så finns det nog faktiskt ingen som kan skada mig mer än jag själv alltid gjort.

 Jag har tagit många steg på den långa vägen, har valt bort, valt om och är nu på väg mot något nytt, en framtid som faktiskt handlar om att leva, där inte varje dag bara är en kamp för att överleva. Så känslan av tvivlel, rädsla och tragik över min vardag just nu kanske är ännu ett steg framåt. För endast när jag tillåter mig att känna, tillåter mig att se och acceptera (ja, jag håller med - de va ett jävla tjat!) som jag kan göra en förändring. Och förändringen är på väg gott folk, den är drastisk och total. Det tar tid och är frustrerande - MEN, nu är jag tametusan på väg!

Utan tårar

skulle inte regnbågen finnas

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Livet är Grymt sa grisen.....

"kom och sätt dig här och visa nått så jag blir glad, sudda bort de sista spåren av en jobbig dag..." Med musik kan man förmedla mycket, och många gånger kommer jag på mig själv med att tänka tanken att - denns textraden är klockren, varför är...

Trötta omtummlande dagar Under ytan Framtiden oviss Fragment från dåtiden Alla dessa känSlor Tar tid att finna Identiteten, mitt jag, mitt allt Drömmar att förverkliga EnergikrävAnde, enviShet Rivande rädsla med mål att övdrvinna! ...

....ett livstecken, lite blandad kompott ur en vardag.