Idag gråter änglarna, men det kunde inte hindra mig från att gå ut innan. Jag hade tid hos terapeut S så det va bara till att ge sig ut, tur man inte har det problemet att man smälter i regnet. Barnsligt va, här gnäller man om lite ångest, värre hade det ju varit om man verkligen smält när man blev blöt. Hmm. Yes, snillen spekulerar!

 Sitter och lyssnar på Sherley Klamps skiva "tålamod", har inte lyssnat på den innan, men texterna är faktiskt jätte bra. Bara ett litet tips!

 Hade massa tankar att skriva när jag började, men nu har det helt tagit slut. Typsikt! Ska strax vidare att träffa terapeut Å, första gången i enskillt DBT samtal, wish me luck. Får bli vidare rapportering senare idag.

 Vacker vän Marie, idag sänder jag dig extra många varma tankar. *hjärta*

________

17.36

 Hu, har precis rest mig upp från golvet, har suttit där och pysslat och donat i över en timme, fast jag tycker att det är mysigt att sitta och pyssla, tiden bara flyger iväg och det är så skönt att kunna sysselsätta händerna, klippa, klistra, skriva och förhoppningsvis kunna glädja den jag tänkt att skicka mitt "verk" till. Jag tycker om att göra saker till/för andra.

 En annan sak som är jäkligt bra tidsfördriv och sätt att fokusera från tex jobbiga tankar och sånt är att tova, man behöver ull, vatten, såpa och sen kan man bara låta fantasin flöda. Man kan göra så mkt med ull faktiskt, och ibland behöver man inte ens göra ngt speciellt, utan bara sitta där och kladda! I LIKE!

 Båda mina terapibesök idag har gått bra, på arbetsterapin hos S ska vi börja med ett nytt projekt nästa vecka, givetvis i ull eftersom att jag har snöat in mig på det. Ska bli jätte spännande och kanske om några veckor när jag är klar med det kan jag lägga upp en bild på det här. Om jag blir nöjd vill säga, prestationsångesten är ju ett problem.

 Hos DBT-terapeuten Å gick det oxå bra eller vad man ska säga, det som stör är ju det konstanta kriget som jag har inom mig. För samtidigt som jag är alldeles jätte ivrig att komma igång med behandling, så är jag livrädd för att återigen misslyckas. Vill inte bringa mer skam och skuld över varken mig själv, min familj eller andra personer som står mig nära mer. Jag vill så mycket, men stundtals är orken mer eller mindre obefintlig. Jag vill så gärna ta mig igenom detta nu, har levt med mina sjuka tankar, beteenden och sådant allt för länge nu - så länge jag kan minnas har hjärnspökerna funnits där. Och jag förstår att jag kanske aldrig kommer att bli helt fri från allt det sjuka, men jag vill kunna lära mig att hantera det, acceptera mig själv och kunna leva ett värdigt liv. Se mig själv i spegeln och vara stolt över den jag är! Trots att jag kämpat så länge, så har jag en lång väg kvar att gå. Det är två steg fram och ett steg bak, men det finns ett mål och jag sa nå dit.

 Ingenting är omöjligt!