Idag ligger jag ungefär en halv dag efter, jag som brukar gå upp tidigt ur sängen för att jag vaklnar med ångest och inte klarar av att ligga kvar kom inte ur sängen förräns efter 11.00 idag, anledning; fruktansvärd huvudvärk och som vnlgt dödstrött. Gick och la mig med huvudvärk, men har faktiskt sovit ett par timmar i natt, men tydligen inte tillräckligt. Lite innan 09.00 ringde det på dörren, då va jag vaken och snubblade upp för att öppna. Boendestödet som kollar till mig varje morgon, men ja kröp ner under täcket igen, frös och orkade inte gå upp alls. slumrade lite till och från, va uppe och åt frukost (gröt, mums!) och kl 11.00 ringde nästa boendestöd på dörren, frågade om jag ville med på promenad. huvudet värkte fortfarande och jag gick i pjamas, så nej tack. ingen promenad idag, dessutom känner jag nte denna tjejen så bra. Tycker att det är sååååå jobbgt med folk som jag inte känner så väl. Tog täcket med mig och la mig på soffan. bara skit på tv, slumrade lite.

 Eftersom att ja tänkt försöka äta lite regelbundet för att bli av med allt småätande och sötsug så va det lunch på schmat. Det blev lax och rötfrukter i ugnen, så det åt jag framför datan (ja, jag behöver kanske få lite bättre matvanor:P ), sen dusch, påklädning, bädda sängen och NU sitter jag här, fortfarande jätte trött, men värsta huvudvärken har släppt pga lite alvedon och mkt vatten.

 Det snurrar mycket tankar i huvudet idag (kanske därför det värker?), många minnen, jätte många minnen. Oftast klarar jag av att inte påverkas så mycket av minnerna, även om jag styrs väldigt mycket av det som varit. Men idag känner jag mig som en vandrande diabilds-projektor (yes, sånt hade man när ja va liten!) som flärpar fram bild efter bild av det förflutna. Och jag vet inte riktigt vad jag ska göra med bilderna, jag vill inte se dem. Det är inte de fina och glada bilderna som syns tydligt, de finns bara som defusa skuggor i pereferin. Jag har så många frågor som jag aldrig kommer få svar på. Jag har så många ouppklarade diskussioner, men jag kommer aldrig får någon rätsida på det. Jag borde gå vidare och släppa det som varit, leva här och nu och framåt, men det liksom vägrar släppa mig. Skulden, skammen och sorgen fortsätter styra så mycket, starka känslor som inte vill låta sig styras.

 Försöker ta djupa andetag, hålla mig kvar i nuet.

 Så länge ja kan minnas har jag haft i tankarna att ge upp en bok, en egen alldeles egen bok. Med mina ord, mina tankar, meningar och Mitt namn å framsidan. Det behöver inte vara en bok som någon ska läsa, kanske bara tryckas i ett exemplar, för mig! Jag vill skriva min sanning, min verklighet, min syn på livet. Men en förutsättning för det är ju att jag VET vad som är verkligt för mig. Måste ta mig ur det här kaoset. Men en vacker dag kanske. Drömma måste man ju få göra!

 Dricker isvatten, ingen ska kunna anklaga mig för att ha vätskebrist iaf. Jag har så många andra brister (och bristningar - blä!). Väntar på en kallelse till medicinkliniken, med delad förtjusning. Det är svårt det där med att vara snäll mot mig själv, men jag VET rent förnuftigt, att min kropp behöver tillskott. Dessvärre är känsla och förnuft i ständigt krig med varandra. Dessutom, det verkar ju inte vara så akut som det låter på en del. Isf borde jag redan blivit kallad. Ibland säger de att jag balanserar, att jag ligger på gränsen hela tiden, pendlar mellan liv och död. Men samtidigt vill de inte hjälpa mig fullt ut. Jag vet att det tyngsta lasset måste jag dra själv, de avgörande stegen är mina och än så länge år jag upp. Men i detta fallet kan jag inte göra det själv, kanyler och dropp kan jag inte styra över själv. Åh, ibland blir jag så frustrerad. På psykiatrin, på sjukvården i sig, men alldra mest på mig själv. Men ja får räkna med en kallelse inom de närmsta två veckorna.

 Va på min brors grav häromdagen, la en bukett med blommor som jag plockat åt honom, jag har skuldkänslor över att jag är där så sällan. Det känns så svårt, så tungt. Minnerna, de vackra minnerna, 21 år tillbaka. Fyraåriga Ida med sin döde bror i famnen, i den bruna fotöljen. De va ändå en fin stund, och jag sjöng för honom #tryggare kan ingen vara...", men de minnerna blir så smärtsamma där, vid hans gravsten. Jag vill röra honom, se hans randiga strumpor igen, känna bäbislukten. Nu finns det bara en sten. BIlden på honom som står på mitt nattusbord tagen ca 5 veckor innan han dog, håller honom fortfarande kvar hos mig, mer än stenen gör. Men måste ändå gå dit ibland. Det är svårt att förklara. Han skulle fylla 21 år i september, tiden går fort.

 Jag måste ta mig i kragen, jag har världens tre alldeles underbarste syskon vid liv, jag måste skärpa mig och lära mig att hantera skulden och ångesten så pass mycket att jag kan visa dem, hur mycket jag älskar dem. I hela mitt liv har jag haft en strävan, ett krav på mig själv att vara allt för dem, ta hand om dem när samhället och de som bör finnas där sviker eller inte klarar av att räcka till. Jag tror att jag klarade det ett tag, ett par år. När jag inte längre kunde hadskas med ångesten och "varlulvarna" inuti mig så brast det. Jag ville vara den de kunde komma till, den som tröstade, den som ALLTID fanns där, Men jag kunde inte mer. det som jag så länge gömt inuti mig, började pysa ut. Skammen över att inte kunna vara den jag ville vara slet mig i bitar och jag svek, gång på gång på gång och om igen. Precis som alla andra har mina syskon så ofta hamnat utanför. Jag har medvetet/omedvetet vänt ryggen till de jag älskar, för att skydda dem, för att skydda mig själv. Mina krav på mig själv sägs vara för höga, och terapeut Å sa att jag kanske ska nöja mig med att vara syster, tillåta mig att vara syster Ida, inte kräva att ja ska vara någon super människa. Jag har mycket att lära mig.

 Ja, idag har jag fastnat i tankar...

_______

21.52

För att göra ett redan långt inlägg ännu längre.... (är det ens någon som orkar läsa?)

 Dagen har inte varit den bästa, mycket ångest och snurrande tankar. Jag förstår mig inte på mig själv ibland. Sluta snurra tack! Men nu är det kväll, utanför fönstret öser regnet ner och här sitter jag, funderar på att gå och ta en dusch (min tredje för dagen), ta sömntabletterna och gå och lägga mig, kanske försöka lyssna lite på ljudboken jag börjat med idag. Hoppas på att John Blund kommer och hämtar upp mig snabbt.

 I morgon har jag samtalsgrupp och tvätt, dessutom kommer min favorit, M, tillbaka från 2 veckors semester. *lite glad över* I morgon ska bli en bra dag!

 Dagar som denna måste kanske komma? Tur att den snart är över!