Oj oj oj, jag är så mätt så ja nästan rullar fram, Började dagen med en persika och tyckte att det kunde få vara en lagom uppladdning inför tvättandet som skulle börja klockan 10, men så kom boendestödet och "väckte" mig klockan 9, rapporterade att klockan 11 serveras det nybakade frallor till förmiddagsfika borta på boendet.. Och vem kan motstå nybakade frallor?? Inte jag iaf, så ja smög ner i tvättstugan redan 20 i 10, de va ingen före mig så det gick bra, en timme senare va ja nere igen och la in tvätten i tummlaren och det som skulle in i torkskåpet hängdes in där, den cyklade jag bort till boendet. Och snacka om att äta! Tänker inte ens skriva hur många frallor ja tryckte i mig, men vi kan väl konstatera att ja lär nog inte behöva äta än på ett tag - jag är proppmätt!!! 12.20 cyklade ja hem igen, vek ihop tvätten och bar upp den till mig. SÅ hamnade jag här, har inte orkat stoppa in tvätten i garderoben ännu.. men snart så.. EN sak i taget!

 Bli inte chockade nu, men jag fryser, på vårdcentralen igår sa de att det berodde på mina låga värden, vilket förmodligen stämmer. Hörde av boendestödet att nu skam det komma rekordvärme i veckan, eller till midsommar eller va det va, 30 grader nästan, TRETTIO JÄKLA GRADER! Som den typiska svensken jag är så måste jag ju ha ngt att klaga på, och eftersom att vi förmodligen är de enda landet i världen som ens har ett ord för det så måste jag ju använda det, varför kan det inte vara lagom? Runt 20 iaf, det kunde vi väl vara nöjda med, eller? Jaja, vi har inte sett av den värmen ännu, lets wait and see....

 Ursäkta min dåliga uppdatering igår, men ja va så trött trött. Ska dra eftermiddagen lite snabbt nu. L och Nelson kom till mig vid 12 tiden, vi busade och kelade på mitt golv en stund - Han är Underbar! Sen tog vi en promenad i skogen, innan han blev hämtad av Ls syster och mamma. Blöt hund luktar inte hallon precis, men det är sånt man kan stå ut med :) Man kan inte annat än att bli kär i honom. Fast ja har ju siktat in mig på en mindre hund, men tycker att 12000 kr + försäkringar osv osv är lite väl saftigt, speciellt när man inte har inkomst och får vända på örerna varje månad. Men ja har ju ett helt liv på mig att skaffa hund.

 Sen va jag nere på träfpunkten i stan, fikade - kaffe och kolakaka - och tjattrade med folket där, hittade givetvis underbart söta kattungar i tidningen och ville bara åka och hämta dem med detsamma. Och en katt vore inte alls omöjligt att ha, det skulle jag nog reda ut rent ekonomiskt. MEN, tyvärr är jag nog på tok för labil för att ta hand om ett djur på heltid nu, klarar ju knappt av att ta hand om mig själv. Fast att det hade varit underbart. Men jag vill inte upprepa historien, vill inte behöva lämna och sedan avliva djuren, för att jag inte klarat av livet. Nej, jag behöver bli lite stabilare först. MYCKET stabilare.

 Jag skulle möta upp mammas sambo (jag tycker det är svårt, vet inte vad jag ska kalla honom, de är ju mer än sambo, de är ju gifta, men att skriva make känns inte heller så rätt.. jag kör på sambo, eller italiano. det får funka), syster Ellen och lilla mormor på stationen vid 15.30, vid det laget hade mina krafter tagit slut och jag va dödstrött.. Men jag va tvungen att följa med, va tomt på mat hemma, jag är pank och mamma hade erbjudit sig att handla lite mat åt mig *SKAM*.

 Vi plockade upp mamma vid hennes jobb och åkte sedan till City Gross - det är en av de värsta affärer som finns, den är alltid full av folk som trängs, själva affären är helt oändlig, den tar aldrig slut, hur stor som helst. Paniken kröp i kroppen och ju längre vi va där, och ju mer jag la i korgen, desto starkare blev ångesten. VÄl framme vid kassan fick jag en kommentar som höll på att få det att brista, men jag är rapp i käften och svarade nog lite snäsigt (förlåt mamma) men klarade av att hålla ihop det värsta. Fast fick sätta mig på huk medans de andra plockade ner sina varor. Jag vet att Du såg syster, att det va lite tungt. Tack för ditt stöd, ord behövs inte alltid, bara att någon vet, förstår, känner det på sig. Men kom hem tillslut, nu är skåpen lite påfyllda och jag ska nog fan klara mig tills på torsdag då mina pengar kommer.

 Tankarna snurrar på idag, undrar om jag någonsin kommer kunna acceptera mig själv, om någon annan någonsin kommer kunna acceptera att jag ser ut/är som jag är. Att jag mått/mår, gjort/gör som jag gör. Kommer jag någonsin kunna gå fritt, i en vardag, på en gata, hemma hos min mamma. Utan att gömma mig själv, både fysiskt och psykiskt. Kommer hon, de, JAG någonsin att kunna acceptera?

 Dagens låt; Takida -Curly Sue (Anders - det är ditt fel att den går på repeat!!:) )

 Vill börja med en stor feting GRATTIS hälsning till min regnbågsflicka som fyller 22 år idag, tror inte att hon någonsin kommer att läsa det här. Men vill iaf nämna det :) Hon är vacker den flickan! Kämpa kämpa!!

 Igår (kanske va det i förrgår vid närmare eftertanke?? Dagarna flyter i hop när man inte är riktigt klar i skallen....) fick jag en lite halvskum kommentar från min fd. granne från boendet, när han såg mig så utbrast han; "Fan Ida, du är ju helt grön i ansiktet". Gissa om jag tänkte att nu är det ngt riktigt allvarligt fel på mig, men vi konstaterade rätt snabbt att det bara va en skugga av någonting, och tur va väl det. Nog för att jag är knepig och udda, men att gå runt och vara grön i ansiktet som en annan liten ailien hade väl varit att överdriva??!!

 Idag va jag uppe vid åtta tiden, duschade och gjorde mig i ordning för att gå bort till vårdcentralen, regnet öste ner och eftersom att jag nu i åratal varit för snål för att köpa mig ett par gummistövlar så fick jag stå mitt kast (Minnesanteckning till mig själv; inhandla stövlar när pengarna kommer!!!), men som gammal rutinerad fotbollsspelare så vet ja att ett bra sätt att undvika att bli blöt om fötterna är att stoppa plastpåsar i dem, så plastpåsar fick det bli. Och jag kom både fram och tillbaka alldeles torr om fötterna!! LIKE!

 Nu sitter jag och fryser - för ovanlighetens skull - och väntar på att klockan ska bli lunchtid, då kommer boendestöd L och Nelson upp till mig, så blir det hundgos i massor!! Han är så fin denna vovven! Vad jag ösnkar att jag hade en egen hund!!! Någon gång så jäkla!! I eftermiddag ska jag ner på en träffpunkt i stan, där brukar de bli mest fika (dock inte för mig idag, ja är pank!!) och lite prat och så, ganska trevligt oftast. Framåt tre tiden ska jag åka med mamma och hennes make - la italiano, och handla. Känns inte alls bra, vill inte leva på mamma, VILL INTE [ångest till tusen], men mat behöver man och ibland får man ta den skammen och gå till mamma.. Men fy vad jag hatar det, snacka om att man känner sig totalt värdelös....

 Dagens låt; Marie Fredriksson - Tro

 Vad man kan bli arg på sig själv, eller snarare, vad JAG blir arg på mig själv. Jag försöker stenhårt jobba bort mina destruktiva beteenden, men det är så svårt. Och jag liksom pendlar mellan dem ist (dessvärre har jag ju ett par stycken), men jag hoppas kunna bli kvitt dem på riktigt när jag kommer igång med DBT-behandlingen. Där ska vi stapla upp och ta en sak itaget, prioritera det som är "farligast" för mig först osv. Jag tror på DBT och hoppas att jag är i fas i livet att kunna ta det till mig ordentligt nu, och att ingenting utifrån förstör det för mig eller så... Jag är tillräckligt bra på att förstöra det för mig själv ändå!!

 J och L växer, magarna blir större och större och snart kommer nya liv till världen, jag tycker att det är jätte spännande!! Tänk om jag någonsin får bli mamma, DET är en dröm! Jag har drömmar ändå!

______________

21.29

 Nej, jag har inte mycket att skriva. Jag är för trött. Vill bara att Du aldrig ska glömma, aldrig tvivla, Syster, jag älskar dig!

 Jahopp, idag ska jag börja skriva redan på morgonen, om jag orkar uppdatera ngt mer under dagen återstår att se. Blev så tjurig på att allt det jag hade skrivit i natt försvann, fattar inte varför bloggen loggade ut mig sådär. Jag hade till och med varit ganska ärlig, kanske va det de som va problemet? Datan tyckte att jag va för ärlig? Han (datan) heter ju inte Svarte Petter för inte, ngt jävelskap måste den väl hitta på?!

 I huvudet bor monster, ja tror att de försöker ta sig in i min sk. hjärna och ta över, de tror att de ska vinna över mitt förnuft. Ofta vinner känslorna, men i slutet ska jag vinna över dem. Som man pratar om i DBT, det gäller att inte tillhöra ytterligheterna, inte styras helt av känslorna, men inte helt av förnuftet heller, utan hitta balansen, det som de lite fint översatt fram engelska kallar - visshet.

 Jag vill bara att detta kriget ska ta slut, kriget mellan ytterligheterterna, mellan viljan och oviljan, mellan kämparglöd och apati, mellan liv och död. Jag vill vara sådär tråkigt svenskt lagom jag vill finna balansen i min vardag och kunna leva ett värdigt liv, det har de oxå sagt i DBTn, att det ska man kunna göra.

 Mina fingrar är som isbitar, och jag sitter med dubbla tröjor samt raggsockar och fryser ändå, aldrig är man nöjd, är det inte för varmt så är det för kallt. men varför kan det inte vara skönt väder. inte så man svettas i hjäl, inte så man fryser sönder? Typsik svensk, aldrig nöjd?!

 Klockan 11.00 ska jag infinna mig hos S, och jag vill verkligen dit, vi ska påbörja det nya "projektet" idag, leka med ull I LIKE, men samtidigt vill jag inte träffa någon utan krypa ihop under täcket och gråta. jag är SÅ trött...

__________
21.15

 Tiden går så sakta när man är trött, helt otroligt. Sitter bara och väntar in lite mer legal tid att gå och lägga sig på. Ska väl ta sömnisarna runt tio så får ja hippas att de gör mer verkan än de gjorde i natt.. Jag ska vara på Vårdcentralekn kl 09.00 imån, pigg och glad. eller ja, iaf vara där :) Vid lunchtid ska jag och L ut och promenera med Nelson, det ska bli mysigt. Det får regna hur mkt det vill, bara jag får träffa NElson! Han är såååå underbar den vovven. Djur är fantastiska!!!

 Jag är så tacksam för att jag har S, det känns som att hon accepterar mig som jag är, jag kan komma till henne och bara vara jag eller så. Jag tycker hemskt mkt om henne, och faktiskt, jag tror att hon är den människan jag litar mest på just nu. Hon är så mjuk och fin mot mig. Hon oroar sig över mina värden och frågade om hon fick ringa och prata med kommunens sjuksköterska ang. hur det tänks och vad som ska göras. Landstinget gör ju inte så mkt. Jag tillät henne att göra det, efter att hon lovat mig att de inte skulle bestämma ngt över huvudet på mig. Vi får väl se om något händer. Jag orkar inte hålla på att kriga såhär!

 Jag går påpälsad med stickade och dubbla tröjor, raggsockar och jacka (jackan givetvis bara när jag är ute). Fryser en del. Fast ikväll är jag rätt lagom varm, under alla kläder. Lär väl bli iskall när ja ska dra av mig alla lagerna o dra på pjamasen, tur att täcket är tjockt och varmt!

 Har inte mycket att skriva idag, är en tråkdag, och jag är trött. Så det så!

 Skrev ett jätte långt inlägg (som ja faktiskt började på för 2 timmar sen!!!), men min puckodata loggade ut mig från bloggen och allt försvann, it sucks! *svär en lång ramsa*

 Därför blir det ett kort inlägg utan någon som helst spännande info.

Borde sovit för läääänge sen, tog sömntabletterna kl 22 ungefär, det är kul när de funkar- yey!

 Har iaf haft ett långt både allvarligt och trevligt samtal via MSN med min syster Ellen. Och det kanske inte låter något för er, men för mig är det ett stort steg. Tack Ellen, jag älskar dig! (ja ville faktiskt skriva med röd färg här!!!!)

 Terapeut S imån (idag) kl 11.00 Hon är bra, och mina tider är faktiskt ngt av det viktigaste på hela veckan. Allt strul inom psykiatrin kanske ordnar sig tillslut? Håll tummarna!

 Idag ligger jag ungefär en halv dag efter, jag som brukar gå upp tidigt ur sängen för att jag vaklnar med ångest och inte klarar av att ligga kvar kom inte ur sängen förräns efter 11.00 idag, anledning; fruktansvärd huvudvärk och som vnlgt dödstrött. Gick och la mig med huvudvärk, men har faktiskt sovit ett par timmar i natt, men tydligen inte tillräckligt. Lite innan 09.00 ringde det på dörren, då va jag vaken och snubblade upp för att öppna. Boendestödet som kollar till mig varje morgon, men ja kröp ner under täcket igen, frös och orkade inte gå upp alls. slumrade lite till och från, va uppe och åt frukost (gröt, mums!) och kl 11.00 ringde nästa boendestöd på dörren, frågade om jag ville med på promenad. huvudet värkte fortfarande och jag gick i pjamas, så nej tack. ingen promenad idag, dessutom känner jag nte denna tjejen så bra. Tycker att det är sååååå jobbgt med folk som jag inte känner så väl. Tog täcket med mig och la mig på soffan. bara skit på tv, slumrade lite.

 Eftersom att ja tänkt försöka äta lite regelbundet för att bli av med allt småätande och sötsug så va det lunch på schmat. Det blev lax och rötfrukter i ugnen, så det åt jag framför datan (ja, jag behöver kanske få lite bättre matvanor:P ), sen dusch, påklädning, bädda sängen och NU sitter jag här, fortfarande jätte trött, men värsta huvudvärken har släppt pga lite alvedon och mkt vatten.

 Det snurrar mycket tankar i huvudet idag (kanske därför det värker?), många minnen, jätte många minnen. Oftast klarar jag av att inte påverkas så mycket av minnerna, även om jag styrs väldigt mycket av det som varit. Men idag känner jag mig som en vandrande diabilds-projektor (yes, sånt hade man när ja va liten!) som flärpar fram bild efter bild av det förflutna. Och jag vet inte riktigt vad jag ska göra med bilderna, jag vill inte se dem. Det är inte de fina och glada bilderna som syns tydligt, de finns bara som defusa skuggor i pereferin. Jag har så många frågor som jag aldrig kommer få svar på. Jag har så många ouppklarade diskussioner, men jag kommer aldrig får någon rätsida på det. Jag borde gå vidare och släppa det som varit, leva här och nu och framåt, men det liksom vägrar släppa mig. Skulden, skammen och sorgen fortsätter styra så mycket, starka känslor som inte vill låta sig styras.

 Försöker ta djupa andetag, hålla mig kvar i nuet.

 Så länge ja kan minnas har jag haft i tankarna att ge upp en bok, en egen alldeles egen bok. Med mina ord, mina tankar, meningar och Mitt namn å framsidan. Det behöver inte vara en bok som någon ska läsa, kanske bara tryckas i ett exemplar, för mig! Jag vill skriva min sanning, min verklighet, min syn på livet. Men en förutsättning för det är ju att jag VET vad som är verkligt för mig. Måste ta mig ur det här kaoset. Men en vacker dag kanske. Drömma måste man ju få göra!

 Dricker isvatten, ingen ska kunna anklaga mig för att ha vätskebrist iaf. Jag har så många andra brister (och bristningar - blä!). Väntar på en kallelse till medicinkliniken, med delad förtjusning. Det är svårt det där med att vara snäll mot mig själv, men jag VET rent förnuftigt, att min kropp behöver tillskott. Dessvärre är känsla och förnuft i ständigt krig med varandra. Dessutom, det verkar ju inte vara så akut som det låter på en del. Isf borde jag redan blivit kallad. Ibland säger de att jag balanserar, att jag ligger på gränsen hela tiden, pendlar mellan liv och död. Men samtidigt vill de inte hjälpa mig fullt ut. Jag vet att det tyngsta lasset måste jag dra själv, de avgörande stegen är mina och än så länge år jag upp. Men i detta fallet kan jag inte göra det själv, kanyler och dropp kan jag inte styra över själv. Åh, ibland blir jag så frustrerad. På psykiatrin, på sjukvården i sig, men alldra mest på mig själv. Men ja får räkna med en kallelse inom de närmsta två veckorna.

 Va på min brors grav häromdagen, la en bukett med blommor som jag plockat åt honom, jag har skuldkänslor över att jag är där så sällan. Det känns så svårt, så tungt. Minnerna, de vackra minnerna, 21 år tillbaka. Fyraåriga Ida med sin döde bror i famnen, i den bruna fotöljen. De va ändå en fin stund, och jag sjöng för honom #tryggare kan ingen vara...", men de minnerna blir så smärtsamma där, vid hans gravsten. Jag vill röra honom, se hans randiga strumpor igen, känna bäbislukten. Nu finns det bara en sten. BIlden på honom som står på mitt nattusbord tagen ca 5 veckor innan han dog, håller honom fortfarande kvar hos mig, mer än stenen gör. Men måste ändå gå dit ibland. Det är svårt att förklara. Han skulle fylla 21 år i september, tiden går fort.

 Jag måste ta mig i kragen, jag har världens tre alldeles underbarste syskon vid liv, jag måste skärpa mig och lära mig att hantera skulden och ångesten så pass mycket att jag kan visa dem, hur mycket jag älskar dem. I hela mitt liv har jag haft en strävan, ett krav på mig själv att vara allt för dem, ta hand om dem när samhället och de som bör finnas där sviker eller inte klarar av att räcka till. Jag tror att jag klarade det ett tag, ett par år. När jag inte längre kunde hadskas med ångesten och "varlulvarna" inuti mig så brast det. Jag ville vara den de kunde komma till, den som tröstade, den som ALLTID fanns där, Men jag kunde inte mer. det som jag så länge gömt inuti mig, började pysa ut. Skammen över att inte kunna vara den jag ville vara slet mig i bitar och jag svek, gång på gång på gång och om igen. Precis som alla andra har mina syskon så ofta hamnat utanför. Jag har medvetet/omedvetet vänt ryggen till de jag älskar, för att skydda dem, för att skydda mig själv. Mina krav på mig själv sägs vara för höga, och terapeut Å sa att jag kanske ska nöja mig med att vara syster, tillåta mig att vara syster Ida, inte kräva att ja ska vara någon super människa. Jag har mycket att lära mig.

 Ja, idag har jag fastnat i tankar...

_______

21.52

För att göra ett redan långt inlägg ännu längre.... (är det ens någon som orkar läsa?)

 Dagen har inte varit den bästa, mycket ångest och snurrande tankar. Jag förstår mig inte på mig själv ibland. Sluta snurra tack! Men nu är det kväll, utanför fönstret öser regnet ner och här sitter jag, funderar på att gå och ta en dusch (min tredje för dagen), ta sömntabletterna och gå och lägga mig, kanske försöka lyssna lite på ljudboken jag börjat med idag. Hoppas på att John Blund kommer och hämtar upp mig snabbt.

 I morgon har jag samtalsgrupp och tvätt, dessutom kommer min favorit, M, tillbaka från 2 veckors semester. *lite glad över* I morgon ska bli en bra dag!

 Dagar som denna måste kanske komma? Tur att den snart är över!

 Idag kan jag inte klaga på värmen, regnet öser ner och det är kallt kallt, igår sken solen lite mer men jag frös ändå, jätte jätte mkt. Gick runt med linne, stickad polo och sto mjukiströja, dessutom hade ja raggisar på fötterna.,

 Jag är tacksam för att det finns folk runtom mig, jag har stött bort de allra flesta, och gör fortfarande. Det har inget att göra med att jag inte vill ha med dem att göra, utan för att jag inte klarar av att vara social, och jag har för höga krav på hurdan jag ska vara eller så.

 Tack till boendestödet, till terapeuterna och ni andra som håller mig vid liv.

 Lördag, och inte vilken lördag som helst, utan självaste nationaldagen. Fast jag vet inte, det enda som jag egentligen lagt fokus på idag va ju fotbollen, Sverige - Danmark. Och Sverige gjorde dessvärre ingen jätte insats utan Danmark vann, helt rättvist (deras målvakt är kanon), med 1-0, fast är ändå lite bitter att inte svenskarna lyckades få in ett litet mål, de hade trots allt en del bra chanser, och EN STRAFF!! Jaja, nu känns VM vääääääääääääääääääääääääldigt långt borta. Boring!

 Annars har jag inte gjort mkt idag, promenerade en liten runda med Nelson vovven, dessvärre är min kropp inte i bästa skick så det blev ingen jättepromenad, men jag hoppas på en lite längre imån!!

 Har dåligt samvete över all godis jag tryckt i mig, svårt att balansera det så det blir "lagom", så med svepskälet att det är ju lördag, nationaldag och fotboll på tv så tryckte jag i mig både godis och nötter. Man ycker ju att man borde känna när det är stopp liksom, men icke. Så nu är magen proppfull och jag mår aningens illa. SUCKS! Jaja, nya tag imån. Då får ja satsa på riktig mat ist för godis! hehe.

 Rösta ska man visst göra imån, fan, de e konstigt, känns jobbigt det där med att rösta. ta ställning, VÄLJA!! Framför ögonen på någon gå och ställa sig bakom en grön liten "hytt" och lägga en röst på något som faktiskt ska betyda något, som faktiskt är menat att påverka.

 Är det bara jag, eller är det väldigt ångestframkallande?

 Nähä, det blir inte bättre än såhär idag. Nu får natten sluka mig, det är en ny dag imån igen. Take care tappra läsare!

 Idag gråter änglarna, men det kunde inte hindra mig från att gå ut innan. Jag hade tid hos terapeut S så det va bara till att ge sig ut, tur man inte har det problemet att man smälter i regnet. Barnsligt va, här gnäller man om lite ångest, värre hade det ju varit om man verkligen smält när man blev blöt. Hmm. Yes, snillen spekulerar!

 Sitter och lyssnar på Sherley Klamps skiva "tålamod", har inte lyssnat på den innan, men texterna är faktiskt jätte bra. Bara ett litet tips!

 Hade massa tankar att skriva när jag började, men nu har det helt tagit slut. Typsikt! Ska strax vidare att träffa terapeut Å, första gången i enskillt DBT samtal, wish me luck. Får bli vidare rapportering senare idag.

 Vacker vän Marie, idag sänder jag dig extra många varma tankar. *hjärta*

________

17.36

 Hu, har precis rest mig upp från golvet, har suttit där och pysslat och donat i över en timme, fast jag tycker att det är mysigt att sitta och pyssla, tiden bara flyger iväg och det är så skönt att kunna sysselsätta händerna, klippa, klistra, skriva och förhoppningsvis kunna glädja den jag tänkt att skicka mitt "verk" till. Jag tycker om att göra saker till/för andra.

 En annan sak som är jäkligt bra tidsfördriv och sätt att fokusera från tex jobbiga tankar och sånt är att tova, man behöver ull, vatten, såpa och sen kan man bara låta fantasin flöda. Man kan göra så mkt med ull faktiskt, och ibland behöver man inte ens göra ngt speciellt, utan bara sitta där och kladda! I LIKE!

 Båda mina terapibesök idag har gått bra, på arbetsterapin hos S ska vi börja med ett nytt projekt nästa vecka, givetvis i ull eftersom att jag har snöat in mig på det. Ska bli jätte spännande och kanske om några veckor när jag är klar med det kan jag lägga upp en bild på det här. Om jag blir nöjd vill säga, prestationsångesten är ju ett problem.

 Hos DBT-terapeuten Å gick det oxå bra eller vad man ska säga, det som stör är ju det konstanta kriget som jag har inom mig. För samtidigt som jag är alldeles jätte ivrig att komma igång med behandling, så är jag livrädd för att återigen misslyckas. Vill inte bringa mer skam och skuld över varken mig själv, min familj eller andra personer som står mig nära mer. Jag vill så mycket, men stundtals är orken mer eller mindre obefintlig. Jag vill så gärna ta mig igenom detta nu, har levt med mina sjuka tankar, beteenden och sådant allt för länge nu - så länge jag kan minnas har hjärnspökerna funnits där. Och jag förstår att jag kanske aldrig kommer att bli helt fri från allt det sjuka, men jag vill kunna lära mig att hantera det, acceptera mig själv och kunna leva ett värdigt liv. Se mig själv i spegeln och vara stolt över den jag är! Trots att jag kämpat så länge, så har jag en lång väg kvar att gå. Det är två steg fram och ett steg bak, men det finns ett mål och jag sa nå dit.

 Ingenting är omöjligt!